Hej på er. I går var första dagen på mitt nya jobb. Eller det är praktik om man ska vara petnoga. En månads praktik för att sedan övergå till heltidsjobb. Det är många som undrade vad det är för något jag kommer syssla med och det kan jag väl berätta för er. Det är ett litet företag som tillverkar persienner. Det kanske låter tråkigt men det är faktiskt inte det. Man får pyssla med händerna och det tycker jag ju om. Ja, det är ju ingen konst precis men i alla fall. Dessutom är de väldigt trevliga vilket jag blev lite smått förvånad över. Jag har målat upp en bild av att alla arbetsgivare är dumma. Jag har nämnligen enbart samlat på mig dåliga erfarenheter av sådant. Provjobb som slutat med att jag gått hem med gråten i halsen till exempel. 

Däremot måste jag säga att det känns tugnt. Jag är glad när jag går därifrån och känner att det har gått bra och jag har blivit trevligt bemött. Men trots det är det en svår omsättning att gå från att aldrig ha jobbat innan till att jobba åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. Missförstå mig inte. Jag vill verkligen jobba. Det är bara så ovant och läskigt på något sätt. Är det någon som känner igen sig? Vänjer man sig till slut? Blir det lättare i hjärtat med tiden?


Hi there. Yesterday was the first day of my new job. I'm working at a small company where I make blinds. It might sound awfully boring but it acctually isn't. I love woring with my hands. And they are really nice to wich suprised me a bit. Before this I only have bad experiences of employers. Test jobs that have ended with me going home with tears in my eyes for example.

But I have to say that it feels hard. I'm glad when I'm there and I feel that it's going good and that I get treated nice but it still feels a bit heavy inside. It's hard going from never having worked to working eight hours a day five days of the week. Does anybody recognize this? Will I get used to it and feel better about it? How do you make the anxiety go away?

I oktober satte jag mig ner och skrev en lista till er. En lista över sex anledningar att älska second hand. Min sista punkt på listan är nästan den viktigaste. "Det är fint att tänka att plagget man köper har en historia bakom sig", skrev jag.

Tänk att man köper den perfekta lilla sextiotalsklänningen med världens snyggaste mönster. Visst, då man har en fantastisk klänning att dra på sig på morgonen men det blir så mycket mer och så mycket finare om man fantiserar ihop en liten historia om vem som kan ha haft den på sig innan tycker jag. Vem som ägde den när den var splitterny. Kanske har den burits av en modette med kortklippt brunt hår på en klubb någonstans? Eller blivit skrynklad av för mycket soffhångel för att sedan hängas in i en garderob tillsammans med ännu fler snygga klänningar?

Och jag älskar, älskar, älskar när man handlar i mindre vintagebutiker där butiksbiträderna faktiskt kan historien bakom plaggen de säljer. Det var det jag fann så fantastiskt med min föredetta favoritaffär i haga (innan de bytte ägare och började sälja tråkiga, nyproducerade kläder). De två damerna som hade affären verkade alltid ta reda på saker om personen som lämnade in kläderna.

Jag tänker att plagget får fungera lite som en tidsmaskin. Vissa av er kanske tycker att jag lever i mina dagdrömmar det skiter jag faktiskt fullständigt i. Det är fint att drömma. Låt ingen säga något annat.




Tänker ni någonsin på sånt?

Sedan början av högstadiet har jag alltid klätt mig lite "annorlunda". Jag har inte brytt mig om modetidningarnas uppmaningar eller h&ms senaste festklänning. Jag har alltid tyckt att det har varit viktigt att vara sig själv och hålla fast vid det. Trots att det inte är det lättaste alla gånger. Speciellt om "en själv" inte är den person folk vill att du ska vara.

Jag var nog tretton när jag upptäckte punken. Mitt långa, ljusa hår klipptes av och fick en ny färg stup i kvarten. Ögonen var sotade till max och läpparna målade i ett tjockt lager rött. Clash och Adicts strömmade ur mina hörlurar på lite för hög volym för att mina öron skulle må bra. Men det struntade jag i såklart. Jag köpte en skinnjacka, 500 nitar och textilfärg. Det var ett evighetsprojekt.

Sju hårfärger senare tröttnade jag på alltihopa. Det var inte jag längre. Jag hade börjat på gymnasiet, var tillsammans med killen jag varit kär i i hemlighet och jag skulle snart fylla sexton. Jag började lyssna på The Kinks och Who och blev förälskad i modskulturen. Jag slukade allting. Älskade allting. Jag färgade mitt illröda, slitna hår svart och klippte en bob i käklängd med en tung, böjd pannlugg. Jag satt framför spegeln och målade eyeliner-fransar under ögonen precis som Twiggy. Klädde mig enbart i korta sextiotalsklänningar i starka färger och stora mönster som jag hittat second hand. Drömde om vespor och Swinging London som vilket nyblivet mod som helst.

Många kan ofta tycka att det är en lite märklig övergång. Från punk till modette. Det kan jag förstå. Det är ju ändå två ganska olika subkulturer. Men för mig blev det naturligt och det är ju det som räknas.

"hej emma! jag har följt din blogg osv ganska länge nu och jag älskar den! du verkar vara en sån som verkligen vet hur något riktigt riktigt fint känns och du förmedlar det jättebra i både text & bild. men du verkar också veta hur det känns när allt bara är...dåligt. så, till min fråga, eller snarare önskemål, skulle du kunna ge något tips på hur man klarar sig? kanske i en kort kommentar eller ett inlägg, det spelar ingen roll, men jag skulle gärna vilja veta hur just du tipsar. tre av mina väninnor har inom loppet av... 2010 blivit dumpade av kärlekar de haft länge.. vad ska jag göra? hur kan jag hjälpa egentligen?"

Svar:

Jag är ingen kärleksdoktor men jag vet hur det är när allt känns dåligt. Och jag vet hur det är när hjärtat nästan sprängs i miljontals små bitar. Hur mycket jag än skulle önska det så finns det inga mirakelkurer för ett krossat hjärta. Ingen knapp man kan trycka på för att bitarna ska pusslas ihop på två sekunder. Men jag vet att det värsta man kan göra är att isolera sig i ensamheten. Ligga ensam i en säng och fokusera på att kärleken är förlorad och bara vara sorgsen.

Så som vän till tre brustna hjärtan är nog det allra bästa man kan göra att bara visa att man finns där. Att visa att de inte är ensamma. Att visa att någon bryr sig. Prata. Kramas. Berätta att de är värda det bästa. Hitta på saker tillsammans. Saker som de tycker om att göra. Saker som du vet brukar göra dem glada.

Men samtidigt kan ledsna hjärtan kan ta tid på sig att läka. Jag tror på att gråta ut. För känslor är inte till för att hållas inne.



"Hi Emma, I have followed your blog etc. for quite some time now and I love it! you seem to be one of those who really know how something really really nice feel, and you convey it great in both text & image. but you also seem to know how it feels when everything is just ... bad. so, to my question, or rather desire, could you give some tips on how to cope? perhaps in a comment or a post, it doesn't matter. three of my girlfriends have been dumped in the last couple of weeks by the love they had since a long time back .. what should I do? how can I help? "

Answer:

I'm no love doctor, but I know how it is when everything seems bad. And I know how it is when the heart almost explodes into a million little pieces. There are no miracle cures for a broken heart. No button you can press on so the pieces can be pieced together in two seconds. But I know that the worst thing you can do is to isolate yourself in solitude. Lying alone in bed and only focusing on that the love is lost and just being sad.

So as a friend to three broken hearts I think it's probably the very best just to show that you're there for them. So they realize that they're not alone. That somebody cares. Talk. Hug. Tell them that they deserve the best. Do things together. Things they enjoy doing. Things you know tend to make them happy.

But sad hearts can take a while healing. I believe in crying. Feelings aren't ment to be kept inside.

En sak jag kom att tänka på. För ett tag sedan frågade någon mig om jag har några komplex. "Pannan och tänderna", svarade jag. Pannan är för hög och tänderna för stora. Det har jag nog alltid tyckt. Men en lite märklig sak med det är att jag ofta får höra att jag har ett fint leende och min syster pratar hela tiden om att hon är avundsjuk på min panna (haha). Är det inte lite så att en persons komplex kan vara en annan persons dröm? Konstigt och kanske lite småklychigt men faktiskt ändå fint att tänka på sådär när man ser sig i spegeln och bara ser brister.



Someone asked me if I have any complexes. "My forehead and my teeth", I answered. The forehead is to big and my teeth are to long. I've always felt that way. But a wierd thing about that is that I get compliments for my smile often and my sister always talks about how she wants my forehead (haha). It's almost like one persons complex is another persons dream.
Wierd but kind of nice to have in mind when you look in the mirror and see nothing but flaws.

En sak som jag har lagt märke till och som faktiskt är lite småironiskt på något sätt är att folk (en hel del verkar det som) är så lättprovocerade att bloggar som min får dem att vilja riva av sig håret i ilska. Bloggar som i stort sätt uteslutande skriver om "fina saker" är tydligen väldigt, väldigt provocerande för en del människor. Jag hittar ibland små arga inlägg på internet riktat till olika bloggerskor (däribland mig) där de berättar hur mycket de "hatar" hur äckligt snälla och glada vi är.

Att vi inte skriver om att vi haft en skit-dag och att vi tycker om andra fäger än svart kan en del inte klara av. Vi förskönar tydligen livet. Va?! Förskönar man livet bara för att man väljer att skriva om bra saker i sin blogg? Seriöst. Folk tar verkligen bloggar på för stort allvar. En blogg är inte ett människoliv. Det är utvalda delar av det överfört till bild och text.

Jag respekterar de som väljer att skriva av sig, de som väljer att berätta om hur dåligt de mår. Jag däremot har gjort mitt val. Jag väljer att skriva en blogg som jag själv skulle vilja läsa. Jag skriver om saker som jag själv blir glad av. Det verkar som att folk inte förstår att bara för att man utelämnar det dåliga så betyder det inte att det inte existerar.


Jag fick en kommentar häromdagen av en tjej som skrev att hon tror att det aldrig regnar hos mig. Det gör det. Tro mig..




..Men jag väljer att inte skriva om det här.


One thing I've noticed and that is actually a bit ironic in some way is that people (a lot it seems) are so easily provoked that blogs like mine makes them want to tear off their hair in anger. Blogs that almost exclusively writes about "nice things" is apparently very, very provocative for some people. I sometimes find angry blogpost on the Internet writing to various blogger's (including me).

The fact that we do not write about that we had a crappy day and that we like other colors besides black, some people can't deal with. We beautify life they say. What?! Do we beautify life just because we choose to write about good things in our blogs? People really take blogs too seriously. A blog is not a human life. It is selected parts of it transferred to images and text.

I respect those who choose to write about how lousy they feel, those who tells about the sad parts in life. But I've made my choise. I choose to write a blog that I would read myself. I write about things that make me happy. It seems that people do not understand that just because we leave out the bad we still feel like crap sometimes.


I got a comment the other day from a girl who said that she thinks that it never rains on me. It does. Believe me..



..But I choose not to write about it here.